Idag är det den 16 augusti, en stor dag!Idag för två år sedan upplevde jag en fruktinsvärt skrämmande dag. Intensiv rädsla och stor lycka på en och samma gång. Jag blev mamma och Peter blev pappa. Noel, vår "Pys", vår pyttepojk kom till världen. Inte riktigt så som det var tänkt, inte riktigt enligt planerna men han kom... liten, skör men ändå stor och stark. Allt är relativt.
För två år sedan låg vi nu på neonatalen i Västerås. En skrämmande miljö som ändå var trygg. Intensiva känslor...så nära men ändå så långt borta. Jag var avtrubbad men närvarande, jag kände men reagerade inte. Ja, tiden på avdelning 69 var speciell men inget som jag nu skulle vilja ha ogjort. Vi hamnade ju där och har fått den erfarenheten..på gott och ont men allt som vi upplever och genomgår formar oss till de personer vi är. Såhär i efterhand så hade vi det så himla bra och "lätt" i jämförelse med många andra.
2 år har gått. Pyttepojken har blivit stor.Vår fantastiska Noelson.Han är så självklar och jag minns inte ens hur livet var innan han kom. Är så lycklig att ha fått den gåva det faktiskt är att få vara förälder och känna och uppleva den mest intensiva kärlek som finns!
2 kommentarer:
Vad fint skrivet..!!
Håller med dig. Vad gjorde man innan man blev förälder? Vad meningslöst allt måste ha varit?
Åh, Johanna, nu sitter jag här med tårar rullandes nedför kinderna. Så fint. Den största kärleken är absolut till sina barn! :-)
Skicka en kommentar